Jag är glad att denna dag går mot sitt slut då det varit en dag när känslorna suttit på utsidan. Jag har börjat gråta bara av att titta på min älskade Hebbe, jag har kramat honom så hårt. Jag har funderat över min barndom, tänkt på vilken typ av barndom jag vill ge Herbert. Sörjt lite över att bo i en stor stad då jag själv fick den mest fantastiska uppväxt på landet, nära djur och natur, släkt och vänner. Där kände alla varandra och friheten som barn var total, det var bara att öppna dörren och springa ut på ängar, lek i skogen, fiske, ridning eller att mata sina kaniner, katter eller ta med knäckebröd till lammen på andra sidan av vår gräsmatta. Det fanns så mycket tid, så mycket trygghet och så mycket kärlek. Jag vill ge vår fantastiska son det allra bästa, men det kommer inte bli det jag fick.. Ibland känns det ledsamt.