Tiden..

Tiden är så otroligt dyrbar. Jag är så kär i min lilla kille (och stora med) men det är som om tiden stannat i mitt inre men knackar på från utsidan. Jag vill säga till den - Nej nej, kom inte hit och stör, vi har stannat dig. Att ta upp tiden och börja leva ekorrhjul är jag inte alls sugen på.. Jag vill att Hebbe ska få ha sin pappa hemma men jag vill också vara hemma själv. Eller jag kan tänka mig att jobba, men bara lite då. 
Vi prioriterar verkligen tiden med varandra i vår familj, vi älskar helt enkelt att umgås. H åker till jobbet tidigt varje dag och är hemma strax efter klockan 15, allt för att maximera tiden tillsammans. Vi tänker ibland på karriärer och hur vi ska lägga upp arbete med familjeliv, vem ska göra vad eller ska vi båda ha det så lika som möjligt. Ibland vill vi det ena och ibland det andra men någonstans landar vi i att vi båda älskar tiden med varandra för mycket. Att lägga kvällar och helger på annat innebär bara att vi längtar efter en sak - få komma hem och umgås eller hitta på något tillsammans. 
Det är verkligen en balansgång att få ihop ett livspussel som passar och fungerar, att ge avkall på vissa delar och prioritera andra. Allt det där som behovet av pengar, självförverkligande, materiellt välstånd eller vad det nu kan tänkas vara. Men när jag ser på vår lilla älskling som vi skapat som igår började krypa, som ljudar, skrattar och busar så känns det som att vi gör helt rätt att lägga tiden tillsammans. Vips så har hans första år passerat, vips så går han på förskola, sen förskoleklass och vad önskar man kanske då få tillbaka - jo tiden. 
Idag är en dag då jag vill ha många barn, och vara hemmamamma i många långa härliga år.  Vad är väl ett jobb och karriär i sammanhanget?! Ja, så känns det idag!  





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0