Förra veckan var känslomässigt omtumlande, efter att aktualiserat, pratat om och blickat tillbaka på vad som skedde med Herbert förra sommaren så kommer alltid ett bakslag. Känslan av livets oförutsägbarhet, att vi inte har garantier mm. Jag försöker landa i tanken att garantier har inte någon, vare sig för sig själv eller sina barn. En tumör kan växa, en sjukdom spridas, en olycka ske. Ingen har garantier, och där är vi som vilka föräldrar som helst även om vi både förlorat Stig och upplevt ett stort trauma med Herbert. 

För att skingra tankar och blicka framåt har vi ägnat mycket tid efter jobbet på tomten. Herberts gammelfarfar är en supergammelfarfar och ägnat minst 6 h om dagen till att fixa och förbereda tomten inför husbygget. Tacksamheten till honom är enorm, fatta grejen med att ha någon som bara fixar?! Gräver, fäller träd, slår gräs, kör till tippen mm. 

Även Hebbes farfar och farmor har hjälp till när de kunnat och vi är verkligen lyckligt lottade.

I helgen hade vi våra kära vänner i familjen V här, och Herbert var överförtjust i att få brottas och busa med två stora barn. 

Söndagen avslutade vi med tomtebesök igen och jag var tvungen att köra en yogapose (i tajta jeans) -mindre grassiöst! Haha..